Tuff helg

Det har varit en tuff helg. Plugg-vise och ångestladdat.
Jag upphör aldrig att förvånas över hur dålig jag är på att hantera saker... Vad jag gjorde utan mina föräldrar vet jag inte. Jag undrar när det är meningen att man ska bli vuxen? Rättelse: hur JAG ska bli vuxen, någonsin?? För det verkar ju som om många (de flesta) av mina vänner lyckas med det.
Eller så kanske jag ska lägga ner hela projektet. Eller båda två...
Det blir mycket Jag nu. Men sen är jag inte författare heller. Och har nog inte mer än tre (helt underbara!!) läsare heller för den delen. Det här är ett bra sätt att ignorera pluggandet som jag borde göra inför min åttio-elfte omtenta i morgon. Okristligt tidigt, dessutom. My heart's not in it. Det får jag nog acceptera. Nu behöver jag bara bestämma mig för vad jag ska göra åt det... Enkelt och bra :P

Sen trodde jag att jag var vis av erfarenhet och hade verktyg för att hantera när folk idiotförklarar mig. Jag menar, det är inte direkt första gången det händer... Troligtvis långt ifrån sista heller. Effekten är fantastiskt effektiv, när jag gör allt jag kan för att inte gå upp i sömmarna redan innan. Det är som den berömda droppen, som får bägaren att rinna över... Eller snarare explodera. Det tar all min kraft att hålla ihop just nu. Hur ska jag ha en chans imorgon? Jag kanske skulle ta fram en reservplan eller två ur jackärmen. För jag tror att den här planen har nått botten nu. Vilket måste betyda att det är dags att byta ut den, eller vända uppåt igen. Vi får väl se hur det låter nästa helg...

En annan sak som inte heller verkar finnas hos mig är timing. Det verkar som om jag bara träffar intressanta killar när jag är ett totalt vrak. Teorier någon?? Det finns ju bara precis kraft kvar att orka med allt livet innebär. Var hittar man då ork att be om, och sen eventuellt gå på en date???

Fantastiskt vad skönt det är att få häva ur sig all skit med tangentbordet som verktyg!!