Jag borde ju ha lärt mig att hantera mina känslor vid det här laget, tycker jag. Men uppenbarligen inte. Dom får lov att ta över hela mig, jämt. Oavsett om det är glädje, ilska, förtvivlan eller vad som egentligen. Otroligt.... Höga berg och djupa dalar, liksom.
För er som undrar vad jag babblar om, så har det varit lite förtvivlat här i veckan. Jag har tillbringat dagarna i jakt på studievägledaren för att försöka reda ut varför jag helt plötsligt var "borta" ur alla listor och register... Gissa om jag hade panik, terminen börjar ju på måndag!
Ialla fall så fick jag tag i henne eftger många om och men, hon hade bytt telefonnummer, och kollar visst inte sin mejl så ofta... Sen blev jag visst lurad av någon i höstas, när jag var och frågade hur man gjorde för att ta studieuppehåll... Men det verkar som om vi har löst det hela nu. Så uppropet är kl 13 på måndag.
Sen klarade jag inte den förb* tentan denna gång heller...
VAD håller jag på med egentligen?????
Hmmm, hoppas dom ger mig dispens till i februari, efter omtentan nu då. Någon gång måste det ju gå, eller?? Tills vidare måste jag söka rätt på en hundvakt till Kitchi åxå... Man får nog inte ha hunden med sig på vårdcentralen :P Dom har så stränga regler...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar